Egenmäktigt Förfarande_Lena Andersson_tryckinlaga_rec-dag 5 Sep.

han ville tydligen fråga ändå. Hon svarade att hon var i slutfasen av sin maratonträning. På samma sätt som han använt hennes löpning vid det där förfärliga tillfället i februari använde hon den nu åt honom. Men han ville bli intimare och lämna småpratet. Han slog sig ner, tog av sig jackan, frågade hur man tränar i slutfasen. Hon trodde inte att han var intresserad men svarade som en artighet att hon sprang fem gånger i veckan varav ett lugnt långpass på två timmar, de andra passen med varierande hårdhet. Pulseringen var det viktiga och denna morgon hade hon sprungit ett intervallpass på totalt 40 minuter. Han frågade varför hon ville springa maraton. Hans iver och sätt att förhöra sig om detaljer kändes kompensatoriska; han tyckte att han behövde anstränga sig, vara aktiv. Ester var förbryllad. Deras förbindelse hade ju rämnat för länge sedan, saken tedde sig senkommen. Men var det inte detta väninnekören sagt, att en dag om tre månader eller tre år skulle han kanske stå där utanför hennes dörr med en blombukett och ha tänkt klart. Hoppet tog ett litet lättsinnigt skutt i henne. Hon svarade att hon sprang maraton för att det var intressant. Det som hände med kroppen och huvudet efter trettio kilometer och vad som därefter hände vid trettiofem kunde man inte få reda på eller undersöka på något annat sätt. Det var ett slags studium.

135

13-38 N&K LenaA, gällande 25 juni 135

2013-06-25 15.06

Hugo sa att som studium betraktat lät det jobbigt. Utdelningen tycktes honom dyrköpt och försumlig. – Men uppenbarligen tycker inte jag det, sa hon. Eftersom jag gör det. Hans kaffe kom. Han nickade till tack. – Jag skulle inte hit egentligen. Men jag såg dig sitta här och då gick jag in. Hon stoppade Tjechov i väskan. – Är den lika bra som jag minns den? sa han. – Mycket bra. Enastående faktiskt. – Tack för dina brev, sa han. De var väldigt fina. – Tycker du? – Det ena var ju oerhört vackert. Det andra hade innehållit några förebråelser i form av frågor mellan kärleksbetygelserna. – Jag minns inte vad jag skrev, sa hon. Det var länge sen. – Ledsen att jag inte svarade på dem. – Är du? – Jag borde ha svarat. Men har haft så mycket jobb hela våren. Och det är inte över än. Hon anade vilken ansträngning som krävdes för att säga detta. Och hon förstod att han ville beviljas skuldfrihet eftersom han sträckt ut en hand, att han tyckte att det ankom på henne nu att ge honom den. Hon hade nog aldrig känt någon som erkänt skuld och också klarat att bära den.

136


2013-06-25 15.06

Över torget gick välklädda människor med helgens njutningar i påsar från Östermalmshallen. Ester avbördade honom inte genom att förminska smärtan hans handlingar och uteblivna svar hade inneburit. Hon höll hårt emot när reflexen att underlätta för honom erbjöd sig. Därför skulle det snart komma en anklagelse eller elakhet då hon inte gett honom den lättnad han sökt. Och det gjorde det. Han sa: – Du visste att jag hade en annan kvinna. – Nej. Det visste jag inte. Du har aldrig berättat om henne och förnekat henne när jag frågat. Att jag listade ut att hon fanns var sannerligen inte din förtjänst. Och jag trodde självklart att du hade lämnat henne när du kom till mig. Att det var därför du kom då och inte tidigare. Jag trodde att du väntade för att ordna upp i det gamla. Jag trodde att det är så man gör om man inte är bigamist. Det kan man förstås vara men då bör man klargöra det. Tills vidare är väl en i taget underförstådd grundregel. – Men då måste man ju göra slut! – Ja? – Det är ju väldigt besvärligt. Han lät uppriktigt konfys. – Den här varianten blev också ganska besvärlig, för mig. – Att man ska prata om allt och vara uppriktig och genomskinlig, det är också bara en konvention, sa han. En totalitär, kvävande pålaga, en ofrihet vi pådyvlar varan-

137


2013-06-25 15.06

dra. Att kräva att en människa man haft fysisk beröring med från den stunden ska släppa allt är tyranni. Att begära att han efter denna fysiska kontakt aldrig mer får behålla något för sig själv, är inte bara småborgerligt, det tyder på en total avsaknad av respekt för individens frihet, som du brukar hålla så högt. Det gjorde ont i Ester både att blinka och svälja. – Jag kan inte säga emot, sa hon. Tyvärr kan jag inte det. – Måste vara första gången. Han skrattade. Det gjorde inte hon. – Inte på annat sätt kan jag säga emot än att den enas frihet ibland är den andras lidande. Det var en ljuv eftermiddag, en sådan som bara finns i maj. Vinden smekte parasollerna och fick tyget att röra sig lojt. Den var varm på gränsen till het men ändå frisk när den tog sig in genom det öppna fönstret. Vädret var behagligt nog för utesittande men Ester föredrog att både läsa och att äta inomhus. – Vem är hon? – Vem? – Kvinnan du träffar regelbundet som ett urverk men döljer och aldrig talar om? – Vi har känt varandra i decennier. – Vad gör hon? – Lärare. Historia och samhällskunskap. – På högstadiet?

138


2013-06-25 15.06

– Gymnasiet. – Hon bor långt bort. – Det är skönt att åka iväg. – Att gömma sig för allt och alla. Ha ett hemligt liv så att du håller alla på inre avstånd, även henne. Den som har flera kvinnor, eller män, behöver aldrig riskera att komma riktigt nära någon. Aldrig bli jämbördig, aldrig utsätta sig, kan manövrera med makten så att man aldrig hamnar i underläget utan alltid har någon annan att gå till. En sorts existentiell helgardering. – Jag tycker om att åka tåg. – Den som börjar ljuga om det lilla ljuger snart om allt, om hela sitt liv. Och tvingas leva bakom en skärm. – Jag ljuger inte. Att inte berätta allt är inte att ljuga. – Vill du inte leva med henne fullt ut? – Hon vill det. Att jag flyttar ner till henne. – Men inte du. – När jag blir åttio kanske. – Vet hon om att du har andra? – Det inser hon nog. – Det tror inte jag om ni inte har talat om det. Det gör man inte. Det går inte att inse det. Du borde berätta för henne. – Varför ska man såra människor? Han strök sig över kinderna och hakan, ett raspande läte uppstod.

139


2013-06-25 15.06

– Hur tänkte du när du bara struntade i mig i vintras, från en dag till en annan? – Du har livet framför dig, sa Hugo. Det har inte jag. Åldersskillnaden, det var ett argument i alla fall, och det enda hon inte ens kunde försöka göra något åt. Det var den första förklaring han gett som kom ur ett över vägande. Under en mycket kort tidsrymd kände hon en föraning om att hon en dag skulle vara utled på den här historien och likgiltig inför resultatet. Hon förnam hur hon med förundran skulle se tillbaka på sin kamp och att hon funnit honom värd den. Och den dagen skulle hon prisa sin tur att ha undsluppit hans sällskap. Det var en flyktig tanke bland andra. Hon fann honom ömklig där han satt tung på stolen och bekände sin tarvlighet, sitt trista liv och sin rädsla som han försökte adla till frisinne. Två kvinnor placerade sig vid det lediga bordet intill. Den ena berättade något medan den andra skrattade högt, tystnade medan berättelsen fortsatte och skrattade sedan lika högt igen. Den som berättat föreföll nöjd med munterheten men generad av skrattets gällhet, försökte få henne att dämpa det genom att själv tala mer dämpat. Ester och Hugo tittade åt kvinnornas håll. – Så där skrattar aldrig du när jag berättar något, sa han. Han strök Ester över armen och hon kände sitt hjärtas slag. – Jag har inte haft anledning, sa hon.

140


2013-06-25 15.06

– För vi har ett mer seriöst förhållande ja. Han såg på henne med klara ögon utan baktankar. Någon ur personalen torkade av ett bord, en annan ställde en espresso framför en kostymklädd kvinna som vek upp Financial Times . – Vi har väl inget förhållande? sa Ester. – Men vi är seriösa. Vi skulle ha ett seriöst förhållande om vi hade ett förhållande. Och skrattat mycket tillsammans har vi ju gjort. – Det har vi verkligen gjort. Den älskandes enda vapen är att sluta älska. Hur kladdig och kvävande kärleken än har upplevets hos mottagaren skaver det att mista den, också när denne aldrig velat ha den. Det är maktbalansen som förskjuts av den nya likgiltigheten, en fruktan att te sig löjlig och vanlig inför den före detta älskandes blick. – Minns du att du var hemma hos mig i vintras? sa hon. – Det är klart jag gör. – Kommer du ihåg vad vi åt? – Du bjöd på kyckling. I en gräddig sås. – Crème fraiche med vitt vin och gruyèreost. – Inte så mycket växter i den precis. Han gav ifrån sig ett förnöjt litet läte. Hon märkte hur han avsiktligt drog henne till sig genom de precisa små referenserna till deras gemensamma förflutna, och blev glad. – En rödaktig rätt var det.

141


2013-06-25 15.06

– Det var paprikapulver i, sa hon. Vad intressant, du minns med ögonen. Du är verkligen bildkonstnär rakt igenom. Själv minns jag med öronen, med ögonen bara om de ser text. Och en del andra kroppsdelar minns jag också med. Hans jacka som var på tok för varm för årstiden åkte på igen, ty de var på väg att gå. Att han tagit av sig den ingick i ansträngningen och kompensationen för alla icke avtagna jackor tidigare, tänkte hon. – Jag minns inte bara med ögonen jag heller, sa han. Gör inte så här, tänkte Ester. Dra inte in mig i det här igen. Jag håller just på att ta mig loss. Men hon älskade hur han glittrade med ögonen när han berättade om minnena av deras möten och hon kände sig mycket nära honom. – Det var paprikapulver som gjorde rätten röd, sa hon en gång till. – Det var gott. Hade jag inte en stol med mig också? Har du kvar den? – Den sitter jag på varje dag. – Fint att jag bidragit med något i alla fall. – Jag har aldrig förstått varför du låg med mig tre gånger efter månader av krumbukter och sedan bara försvann. Jag har aldrig förstått hur du kunde göra så, och varför du aldrig ville prata med mig när jag bad om det. Han vände bort huvudet och följde ett skröpligt par

142


2013-06-25 15.06

med blicken som gick mycket sakta och stödde sig mot varandra. – Det är ingen idé att jag försöker förklara. Du vet redan svaret på alla frågor och har alla invändningarna klara redan. – Det är tråkigt att du ser det så. Jag är mycket spänd på dina funderingar kring detta och skulle verkligen vilja höra din version. Men det kan hända att jag tolkar skeendet annorlunda än du. Och det kanske är det du vill slippa? De stod på Östermalmstorg nere vid vändplanen där Humlegårdsgatan möter Nybrogatan. Hon sträckte ut handen som inför en handskakning. De hade aldrig skakat hand sedan den första gången de sågs i oktober. Med tvekan tog han hennes hand då gesten hade något både distanserat och avslutat över sig. Han sökte hennes ögon med sina och sa: – Jag ska verkligen fundera på det här, Ester. Det här med oss. Hon hörde honom säga det. Hon hörde inte fel. Hon ville be honom upprepa och önskade att hon spelat in, men det var inte inbillning. Hon hade hört rätt. – Vad sa du? Han tittade på klockan. De skulle skiljas åt. Han skulle tillbaka sitt liv och hon till sitt ickeliv. Eftersom det var långhelg förmodade hon att han skulle resa iväg till sin kvinna.

143


2013-06-25 15.06

– Jag ska in på Systemet, sa han. Följ med. Hon tänkte: Det är här man ska säga nej och gå åt ett annat håll med huvudet i en stolt vinkel. Hon tänkte: Det är nu man ska gå härifrån och inte se sig om. Hon gick med till Systemet. Där var mycket folk. Medan de väntade på hans tur frågade hon vad han skulle göra i helgen; den sträckte sig över fyra dagar. Han sa att han skulle till Borås. Det kunde vara enfald eller ren reflex att dra den valsen igen efter att just ha berättat om kvinnan i Malmö, men Ester tänkte: Vad han säger nu är att jag inte behöver tro att den där relationen är så viktig, att det finns en möjlighet, att jag ska hålla ut och vänta. Hon tänkte inte att man kan ljuga av respekt, felbedömd men humanitär, och att man av rädsla för den andras kval och krävande beroende kan säga en massa saker man inte menar, för att vara snäll, för att skona en plågad människa från den brutala insikten om hur hon bedöms, och från självklarheten med vilken man inte vill ha den andra inpå sig på det sätt hon vill. Hon tänkte inte heller att han sa som han gjorde för att det är obehagligt att berätta om sina avsikter och handlingar för människor som ger tysta eller uttalade moraliska omdömen om allt, baserade på känslor och rättfärdigade av den där uppfordrande svagheten, och sedan presenterar en kanonad av förnuftsskäl för dem.

144


2013-06-25 15.06

– Jag ska till Leksand också, la han till och det lät som om han var lättad att kunna säga det. Numren tickade fram. Hon funderade på vilka yttranden det vore klokt att avstå från nu. Det var så här han talat i början av deras samvaro, Leksand, Borås, som om själva resandet skulle imponera och framstå som ett tecken på oberoende och spänning, och som om han med orterna visade på sin frånvaro av pinsamma band genom att förmedla hur fritt och ensamt han reste. Han var som ett barn som genom att säga ”Leksand, Borås”, i stället för ”Malmö, banal relation” trodde sig säga: Jag har inte gjort något! Jag är oskyldig! – Hur ska du ta dig mellan Borås och Leksand på så kort tid om du också ska hinna stanna på platserna? – Åka tåg. Huset i Leksand var sinnebilden för hans autonomi. Där hade han varit ensam när han behövt hitta sig själv och där var han inte kopplad till någon kvinna. Det visste han att hon visste. Där låg hans dröm om att klara sig utan kvinnors makt över honom. Det hade hänt förr att han dragit till med Leksand för att visa hur fri och obunden han var. Varför gjorde han så? Kanske för att hon fick honom att se sin situation med hennes stränga blick och känna att han var löjlig. Ifall hon insett detta skulle hon tyckt det varit bra, ty hon var förorättad och hennes blick just därför den rätta.

145


2013-06-25 15.06

Det hon missade var att även om hennes syn på saken vore den rimligaste uppfattades den inte så, utan bara som tecken på rigid oförvitlighet. Som alstrar skam, som ger lögner. Människor ljuger för att vara fria. Människor ljuger för att de inte blir lämnade i fred om de berättar som det är. Människor ljuger för att andra tar sig rätten att konfrontera dem i sanningens namn. Lögnen som flykt från oförvitligheten blir en motståndshandling mot en hederlighet med totalitära anspråk. Det skulle Ester Nilsson ha sett om hon bara inte varit så inblandad själv i denna historia. Den var så sammantvinnad med smärta och besvikelse att vissa iakttagelser måste ligga i skugga för hennes observationer. För somliga blir lögnen också ett beroende med beroendets alla komponenter. Hugo Rask kunde inte låta bli att säga som det inte var om han hade chansen, allt för att slippa bli föremål för älskande människors hela rättighetskatalog och reformprogram, allt för att få gömma sig för världens blickar, dem som han både trånade efter och inte stod ut med. Men kanhända vore det mycket begärt att Ester i denna situation skulle inse att han sagt vad han sagt inte för att han vacklade, utan för att hon inte skulle kunna tänka att han var sorglig. Det enda Ester hörde var att han just sagt henne det oerhörda, att han skulle tänka igenom deras relation, att han kanske ville vara med henne, att åldersskill-

146


2013-06-25 15.06

nad varit det enda hindret. Att det med andra ord inte varit något fel på deras relation eller på henne. Hon stod på Systemet på Nybrogatan med Hugo och önskade att hans nummer aldrig skulle ticka fram. Hon hade velat stå kvar där resten av livet, och nu hörde hon honom säga något ännu mera oerhört. – Jag ska visa dig Leksand nån gång. De dånade i huvudet. Hans blick mötte hennes, avskalad, ren och uppriktig. Det blev hans tur. Han handlade fyra flaskor rött. De gick till hans hus och vid porten omfamnade de varandra, tog avsked. Sedan promenerade Ester hela vägen hem. I kväll hade hon kunnat gå tio mil. Trottoarerna var dränkta i den mättade löftesrika eftermiddagssolen just före sommarens inträde. ”Jag ska visa dig Leksand nån gång” hörde hon gång på gång. ”Jag ska visa dig Leksand nån gång”. Han kunde inte göra sådana utfästelser utan att mena något med dem. Det var omöjligt.

Den nya möjlighet som öppnat sig tog sig dock bara formen av en ny väntan. Hon ville komma igång med sitt liv, komma igång genast men satt där och väntade igen. Den stora och riktiga kärleken var en kamp och ett rus, så förklarade hon inför de skeptiska att den här relationen var så krånglig och krävande för henne, att den bara gav

147


2013-06-25 15.06

pina och ingen glädje. Väninnekören sa ibland emot, att kärlek var harmoni och att man månade om varandra, inte detta slit som hon såg sig tvingad till. De som sa så förstod inte. Harmonin skulle komma när hon slitit för den. Man måste förtjäna den. Man måste lida och slita för att njutningen skulle komma och då vara värd något. Efter helgen ringde hon honom fast hon hade tänkt vänta på att han skulle ringa. Hon lyckades vänta en dag, nämligen måndagen, men inte mer. Han svarade snabbt och med glad, eller glättig, röst. Det var ånyo den beställsamma och förekommande rösten hos ett barn som ville visa att det gjort allt rätt och inte ljugit. Hugo sa att solen hade skinit i Leksand. Det kanske den hade, tänkte hon, men inte på honom. Det viktiga för hennes tolkning var emellertid att märka hur han stod fast i samma sinnesstämning som när de sågs häromdagen. Han var inte bortstötande och vresig. Han visade fortfarande intresse av att tona ner den andra relationen genom att tala om Leksand. Det betydde att han inte stod för sin kvinna, räknade Ester ut, vilket i sin tur betydde att han inte älskade henne utan var öppen för annat, räknade hon också ut, vilket betydde att han inte hade bestämt sig, vilket betydde att det fanns en chans och att den var stor. Det slog henne inte att svekfullhet kunde vara ett ka-

148


2013-06-25 15.06

raktärsdrag, att vem som än vore vid hans sida skulle utsättas för detta. Med Ester skulle allt bli annorlunda. Han frågade om hon sprungit mycket i helgen och hon svarade att hon sprungit fyra mil sedan de sågs. Löpträningen låg alltjämt som något halvt genomsläppligt mellan dem, både förutsättningen och hindret för deras närhet. – Det är ju en hel mara! ropade han. – Fast utspridd över tre pass, sa hon. Varför ringde hon honom i dag? För att hon hoppades få ett svar på övervägandena han lovat göra? Egentligen inte. Det var inte realistiskt. Hon ringde för att klådan hade återvänt, den malariska kärleksklådan som för alltid ligger latent när den en gång invaderat cellsystemet och kan bryta ut på nytt när som helst. Det modus som sakta infunnit sig under våren, då hon äntligen resignerat och slutat tänka på taktiska manövrer, inte längre räknade timmarna av duktighet över att ha lyckats inte höra av sig, försvann under den halvtimme som mötet på kaféet varade. När hjärnan uppfattar att kontakt är möjlig är varje timme för lång. Det är det förslavade tillståndet. Tillståndet då tanken på ruset tar över hela organismen. Så varför ringde hon honom i dag? För att få stå i kontakt. Hon tänkte att hon måste presentera en anledning till kontaktsökandet och frågade om

149


2013-06-25 15.06

han trodde att han kunde göra en bedömning … preliminär förstås … att han inte kunde veta det begrep hon … men kanske en uppskattning bara … en försiktig estimation … av hur länge han behövde fundera? Hon tänkte på om hon kunde bjuda hem honom igen, kanske gös den här gången med pressad potatis och grönsallad, en god olivolja på och torrt vin till. Efteråt kaffe och chokladtårta, inte glass utan en saftig chokladtårta med hög kakaohalt som hon bakat själv. Kanske vore chokladmousse mer ståndsmässigt än chokladtårta? Eller vad passade efter fisk? Det fanns visst regler och rekommendationer för sådant, tungt mot lätt och syrligt mot sött. Hon hörde en tvekande hostning, varpå han sa: – Fundera på vad? Frågan var utan sarkasm. Han visste inte vad hon talade om. – Du skulle fundera på dig och mig. Hon hörde hör hur det sprakade i vindlingarna när han sökte igenom minnet. Så kom han på det och sa: – Så fort går det inte att fundera. Det tar ju tid sånt här. Av allt han kunde ha sagt var detta det sämsta, eftersom allt som existerar vill leva och hoppet inte är ett undantag. Det är ett skadedjur. Det äter och frodas på de oskyldigaste av vävnader. Dess överlevnad ligger i en välutvecklad förmåga att bortse från allt som inte gynnar dess växt men kasta sig över det som göder dess fortlevnad. Sedan

150


2013-06-25 15.06

idisslar det dessa smulor tills varje spår av näring har ut vunnits. Nu gnagde hoppet med himmelsk frenesi. Under några korta sekunder var hon helt viktlös. – Jag ger dig all tid du behöver, sa hon, men hann inte avsluta meningen förrän han skrek: – Oj! En fågel flög just in i fönstret här. Otäckt. Jag tror den bröt nacken. Hon hörde hans stol skrapa. – Naturen är så brutal! Stackars fågel. Jag måste ta hand om den. Den ligger här och kvider av smärta. Ester såg fågeln framför sig. Den måste ha hamnat på det lilla fönsterblecket som bara var några centimeter brett. Det verkade som en fysikalisk omöjlighet att den skulle falla rakt ner och dessutom inte glida över kanten om den haft så hög fart att den blev svårt skadad. Men det kanske hade gått till på något annat sätt. Hon undrade hur fågeln kunnat välja en så olämplig tidpunkt. – Det är sommar snart, sa hon. Då försvinner du iväg va? – Ja nu är det sommar, sa han och fick det att låta som något inneboende underbart. – Jag avskyr sommaren, sa Ester. – Det kan jag tänka mig. Du är så kritisk mot allt som andra tycker om. – Mina skäl tycks vara de allra bästa.

151


2013-06-25 15.06

Hon tryckte av samtalet. De hördes inte på många månader.

Efter maratonloppet första helgen i juni greps hon av en häftig lust att skicka honom sin sluttid, 3.45,27; skriva bara den och inget mer. Och kanske också ”27 grader varmt”. Och kanske också: ”Ont i benen”. Och kanske också: ”Har du lust att ses i veckan?” Hon skrev alltihop, raderade.

152


2013-06-25 15.06

Varje dag bäddade hon sängen. Det hade hon läst tydde på inre stadga. Sedan låg hon på överkastet i sin varma lägenhet medan timmarna hopade sig. Genom de oupphörligt öppna fönstren hörde hon getingarnas, flugornas och måsarnas sommarläten. Hon tvingade sig att arbeta men hade inget att säga. En bekant hade föreslagit att hon skulle läsa Majakovskijs brevväxling med Lili Brik. Hon läste den och såg att alla älskade och grät på samma sätt och av snarlika skäl, alla svek och blev svikna på samma sätt och alla tänkte att ingen hade älskat så här förut eller haft så här ont. Alla var unika på samma sätt. I alla tider och överallt. Delar av väninnekören blev irriterad när hon berättade om den ryska trösten och sa att hon verkade tro att hon var finare, förnämare och känsligare i sin smärta. – Det är du och Poeterna liksom. Men varje hjärta har sin saga, tro inte att du älskar mer än andra. Hon fann missförståndet sårande eftersom insikten Brik och Majakovskij gett henne var den motsatta, att hon

153


2013-06-25 15.06

inte var ensam och smärtan inte speciell. Dessutom var hon poet själv. Det var obehagligt att inte bli förstådd av nära vänner, utan tillrättavisad som högfärdig. När hon ville dela sin entusiasm över något hon läst och tänkt var det ju i en föreställning om absolut tillit, för att hon kände sig fri med den hon talade och inte behövde kupera vad som spretade och viftade, inte tänka att det skulle användas emot henne. Men hon måste lära sig att det inte med någon gick att visa fullt ut vad som rörde sig i en. En sådan tillit existerade inte. Alla hade en glipa där skepsis och motvilja bodde, en hemlig bortvändhet gödd av ängslig kontroll, missunnsamhet och vanliga rancuner, där de stoppade allt de tänkte medan de lyssnade till vidöppna bekännelser. Man måste älska en människa väldigt för att stå ut med hennes hunger. Ester gick ofta på bio denna sommar. Flydde in i de livsfegas tempel och de ljusskyggas lokaler. En eftermiddag såg hon Kurosawas De sju samurajerna. Efteråt ville hon tala med Hugo om den. Allt ville hon tala med Hugo om, men särskilt den här filmen som han sagt i en intervju att han påverkats djupt av. Men han var nere i Europa någonstans med sin kvinna. De reste söderut på sommaren. Han tittade på krigsskådeplatser från något av världskrigen. Han var intresserad av sådant; platser, ruiner, kyrkogårdar. Han fotograferade

154


2013-06-25 15.06

dem, tecknade av dem, lät dem ge honom bildidéer och uppslag till moraliska ställningstaganden rörande makten och våldet. Allt som visade på människans råhet och ömklighet, samt den lilla gesten av värme i råhetens skugga, stimulerade honom extra. Ester kom ut från biomörkret och gick hem i den aldrig sinande solen. Den flödade och brände, stack henne i ögonen och kom henne att längta till svalkan. Hon hatade solen för att den var så het, för att den saknade ödmjukhet inför sina resurser och hennes beroende av den, för att det kvittade den lika om hon levde eller dog av dess förbannade strålar.

Och så, från ett dygn till ett annat kom ett nytt ljud i löven, en bortglömd vasshet i luften. Det var hösten som skickat ut en första trevare. Äntligen skulle den lössläppta sommaren övergå i disciplineringens och återtågens tid, tiden då de harmoniska återvände från sina sommarvisten och de ensamma blev mindre ensamma. Ester lät en bohemisk ny bekantskap från Boston som saknade bostad bo i hennes kök en tid. Han var konstkritiker och hade skrivit en omfångsrik och lärd essä om Hugo Rask. Det var så de fått kontakt. Hon sökte upp honom på universitetet efter sommaren för att ställa några frågor och det visade sig att han behövde bostad. Om hon inte

155


2013-06-25 15.06

kunde ha Hugo hos sig fick en som kunde hans konst duga som ersättning. De talade om den många timmar varje dag. Hon köpte en kaffebryggare för två och funderade på om de kunde ligga med varandra. Snart bad hon amerikanen flytta ut. Hon stod inte ut med att vara iakttagen hela tiden och aldrig ensam med sina tankar. Varje morgon intog han hennes badrum i en timme. Till slut skrek hon rakt ut att hon måste få vara ensam och varför hittade han ingen lägenhet, han som skröt så mycket om sitt kontaktnät. Han flyttade ut samma dag.

156


2013-06-25 15.06

Hugo och Ester hade inte hörts sedan en fågel bröt nacken mot hans fönsterruta en av de sista dagarna i maj. I slutet av september kom ett mejl. Ett mejl kom från Hugo Rask. Fyra månader efter att de senast hördes fanns ett mejl från Hugo Rask i hennes inkorg. Hon hade varit övertygad om att de aldrig mer skulle höras. Hon blev extatisk bara av att se hans namn och trodde först att hon såg fel, att det var ett gammalt mejl som drev gäck med henne. Vad skrev då Hugo till Ester efter denna långa tystnad? Han skrev att han tänkte på henne när han läste en artikel i tidningen häromdagen och att han igår opererade bort menisken i knät. Knät, deras gemensamma kroppsdel, det som hon hade fått röra vid innan hon fått ta i honom. Det var inte laddat med farlighet men med tillräcklig erotik för att han nu skulle kunna använda referensen som lasso. Varje gång

157


2013-06-25 15.06

de sågs under den tidiga vintern hade hon frågat hur hans knä kändes och klämt på det under bordet för att ställa diagnos. Förslitningsskador var hennes område. Han skrev också en rad om riksdagsvalet som just varit och beklagade resultatet, meddelade att han arbetat hårt och intensivt på sistone och inte kunnat vara social på länge. Skulle de alltså ha setts annars, var det vad han avsåg? Eller menade han att det inte bara var henne han aldrig träffade, han hade inte tid med något umgänge så hon skulle inte känna sig utbytt eller undanskuffad? Något möte föreslog han inte. Ester undrade vad som orsakat att han hörde av sig. Det hon kunde komma på var att en människorättsorganisation i vars styrelse hon satt hade uppvaktat honom med en förfrågan om samverkan. Hon hade hållit tyst under mötena när de talat om Hugos viktiga arbete i frågor som rörde mänskliga rättigheter och att de borde få med honom i det nya projektet. Han hade samtyckt till ett möte och de andra i styrelsen hade bett Ester komma med då de visste att hon hållit ett föredrag om Hugo hösten före och beundrade hans konst och hans mod. Hon hade avböjt. Hugo visste att hon satt i den styrelsen. Mötet var igår. Han hade förstås noterat hennes frånvaro och undrat. Dynamiken var lika lagbunden som tidvattnets rörelser och av samma ursprung. Men att vilja bli dyrkad utan önskan om att älska till-

158


2013-06-25 15.06

baka fann Ester så märkligt att hon måste anta att hans kontaktsökande efter att ha upptäckt att hon undvek honom visade att han saknade henne. Annars förstod hon inte vad han höll på med. Som en skräckförnimmelse presenterade sig möjligheten att han bara ville försäkra sig om hennes fortsatta välvilja. Men den fick inte fäste i henne. Hon förmådde inte fullt ut tänka sig saken så cyniskt fastän hon observerat hur han alltid ville vara maximalt trevlig inför världen, därför att världen var potentiellt fientlig. Världen var det främmande, och hon var i så fall världen, som behövde av väpnas för den händelse hon filade på ett vapen. Världen filade alltid på vapen. Hellre än att förlora hennes kärlek och beundran som höll henne tillgivet fridsam, och göra dem båda fria, kastade han ut ännu ett köttben – och henne tillbaka i köttkvarnen. Att avstå från den slarviga omtankens gester. Att stå ut med att bära grymhetens mask. Att amputera benet som annars ruttnar i kallbrand. Det var inte för honom. Ett dygn väntade hon med att svara. Att komma ner i fem rader tog henne två timmar. Meddelandet som pressades fram ur denna möda var kontrollerat och återhållet men tillräckligt bekräftande och fyllt av sorgsen längtan för att han inte skulle höra av sig igen. Han fick det besked han behövde och kunde tystna.

159


2013-06-25 15.06

En dunst av det underbara och inget mer är svårare än att få inget alls. Hugos återinträde i hennes tillvaro omintetgjorde på några sekunder vad som tagit månader att lindra. Klådan väcktes och hon började söka honom på nytt, förvissad om att inget kom till den som inte ansträngde sig. Och han tog emot. Allt stegrades, allt återkom. Det som legat och vilat i kroppen steg upp intakt och började ånyo regera över den. Timmarna blev åter långa och fyllda av väntan, och allt som inte var kontakt var meningslöst, vilket innebar att det mesta var meningslöst eftersom kontakten var både torftig och sporadisk. Väninnekören sa: – Det har gått för lång tid. Om han ville dig något skulle han visa dig det. Ester vände väninnekören ryggen. Den förstod inte. En gång under hösten sa han att han skulle ringa så att de kunde bestämma ett datum då de kunde ses. Han ringde inte. När hon ringde upp sa han att det var bra att hon hörde av sig för han hade förlorat hennes telefonnummer vid senaste mobilbytet. Hon skickade ett pappersbrev där hon undrade varför han tog kontakt och hela tiden förespeglade henne saker när han aldrig levde upp till dem. Inget svar. Hon såg med kristallisk skärpa att hennes beteende var orimligt, och skyllde det på honom: om han bara inte hade hört av sig på detta futila sätt i september, om han bara

160


2013-06-25 15.06

lämnat henne i fred. Det är den starkare parten, den som vill minst, som måste hålla impulserna i schack, sa hon till väninnekören när den undrade varför hon inte koncentrerade sig på sitt beteende i stället för hans, hon visste ju det hon behövde veta om honom. Honom kunde hon inte ändra på, bara på sig själv osv. – Det kräver mindre för honom att ändra sig än för mig, för han vill ju inget, sa Ester. Det är han som måste ha disciplin, inte jag, för jag vill ju att något annat ska hända än det som är. Honom kostar det inget att inte höra av sig. Mig kostar det risken att missa den mikroskopiska chansen. – Men du tror väl inte på mirakel? sa väninnekören. Hon intalade sig och andra att hon inte längre hoppades på att det skulle bli de två. Hon ville bara ha ett erkännande – av det som varit, att det varit något, att han känt något, att han haft stunder när han tvekat och vacklat – och att han hört av sig till henne igen denna höst fastän allt var slut därför att en fuktig fläck i honom inte ville torka. När inget annat återstår finns upprättelsen att slåss för så att man får fortsätta kampen och slippa resignera. Även upprättelsen förutsätter kontakt. Om hon bara kunde bli kvitt denna längtan efter kontakt. Det var den som urholkade henne. Om hon bara kunde bli likgiltig inför honom. Hon tänkte på det underliga i att sju miljarder männi-

161


2013-06-25 15.06

skor på jorden inte var beroende av att höra från honom. Deras hälsa och välbefinnande hängde inte på det. Varför gjorde då hennes det? Här saknades rim och reson. Varför kunde hon inte få samma känsla inför honom som de sju miljarderna hade, som levde sina liv utan att bekymra sig det minsta om vad han höll på med. Väninnekören sa: Ge upp, gå, lämna den här mannen. Han gör dig illa. Väninnekören förstod verkligen inte. Den var de sju miljarderna.

Det blev november och en dokumentärfilm om Hugo Rask höll på att färdigställas. Han bjöd in henne till en förhandsvisning för att hon skulle komma med synpunkter på filmen. Han behövde hennes ”kritiska blick och skarpa hjärna”, som han sa, ty filmen kunde ännu klippas om. Hon gick dit, glad över berömmet men mest glad över att få träffa honom. Det var första gången på ett halvår, första gången sedan de fikade på torgkaféet och han skulle visa henne Leksand. Filmstudion låg i gatuplanet på Bergsgatan, en liten lokal med nött inredning och lysrör i taket. Hon promenerade dit i god tid, så för att inte se ut som att hon var först ställde hon sig vid gathörnet med uppsikt över dörren. När ett flertal personer hade anlänt gick hon fram.

162


2013-06-25 15.06

Mest var där hans vanliga beundrargarnityr, hela entouraget av oavlönade praktikanter från konstskolorna som arbetade för honom i hopp om att få sina själar bestrukna av hans snilles pensel. Rummet mörklades och filmen sattes igång. Den var omkring en timme och följde honom i arbetets olika moment och genom intervjuer där han framsade sin världsåskådning. Hon hade hört den förut, samma exempel och anekdoter som han brukade använda och som hon läst att han sagt för tjugo år sedan. Ingen variation, ingen rörelse. Hans huvud verkade ha stelnat på en hög nivå och fastnat där. När filmen var slut ombads var och en att dela med sig av sina funderingar. Till Esters bestörtning hade ingen något kritiskt att säga om vad de sett och inte ens en intressant reflektion. Hon begrep inte dessa hyllningar. Filmen var helt poänglös, ofärdig och utan berättelse, möjligen godtagbar som tidigt utkast, och på tidiga utkasts vis i avsaknad av det djup som endast kommer av processens sediment i ett arbete som fått ta tid. Det här var ett hastverk. Därtill var filmen generande inställsam. Som hon satt där och lyssnade till deras mekaniska tillbedjan och kult tänkte hon att de andra, de som ingick i hans stab, dyrkade honom – men hon älskade honom. Den som älskade behövde inte tillbe. För den dyrkande måste föremålet behållas intakt för att inte rämna vid upptäck-

163


2013-06-25 15.06

ten av brister. Den som älskade däremot kunde vara fri i sina omdömen. Hon älskade honom även när det dyrkans värda försvann, ja mera då, för hon älskade hans person, inte hans verk. Och var det inte det redaktören för den filosofiska tidskriften Grottan menat för exakt ett år sedan utan att Ester fullt ut förstod det? Det blev Esters tur att tala och första frågan var sonderande, eftersom hon inte ville verka burdus: Hade tanken varit att göra en pr-film om honom inför de kommande utställningarna i Tokyo och Turin? Hugos ansiktsuttryck förändrades, det blev sårbart, och han sa att han inte haft med produktionen att göra. Filmen skulle vara en inträngande objektiv dokumentär. Ester var tyst medan hon funderade på hur hon skulle hantera det hon tyckte att hon behövde säga. – Den känns väldigt okritisk, sa hon. – Varför skulle den vara kritisk? sa någon i staben. – Precis. Måste man alltid hitta fel? sa någon annan. – Den behöver givetvis inte vara kritisk i betydelsen negativ, sa Ester, eller ens förment objektiv. Men den måste vara prövande, neutral, förutsättningslöst sökande, beredd att bryta åskådarens vaneseende och slappa tänkande. Den här filmen vet redan vad den vill när filmandet börjar och använder samma fraser som alltid används om Hugo. Den vill inte ta reda på något, den vill bekräfta det vi redan anser. – Och vad är det vi anser?

164


2013-06-25 15.06

Frågan ställdes i irritation från hans mentala uppassare och renhållningsarbetare, de som tilldelats och tagit som uppgift att försvara den dyrkade från att höra sanningen, den som han i sin tur påstods söka. Ester tänkte att han ville ha dyrkande människor omkring sig, det var det han ville, och såg till att få det och visade dem att det var vad som förväntades av dem. Han ville inte ha hennes ”kritiska blick och skarpa hjärna”, vare sig i sitt kärleksliv eller sitt arbetsliv. Hon hade fått finnas nära honom bara så länge hon inte såg vem han var. – Filmen vill hylla, sa hon. Den vill att vi ska dyrka föremålet. – På ett oförtjänt sätt eller vad? sa staben. – Det spelar ingen roll om det är förtjänt eller oförtjänt. Hyllningar är ointressanta. Man vill lära sig något, få fördjupning, problemlösning, tolkning. Inte panegyrik. Först nu märkte hon att det var Eva-Stina som ställt de syrligaste frågorna. Hon hade bytt glasögon och frisyr sedan i vintras, kanske också färgat håret i någon ny nyans. Hon satt bredvid Hugo, väldigt nära satt hon och blängde diaboliskt när hon inte gäspade över futtigheterna som uttalades. Det var en djupt obehaglig stund. Ester ångrade att hon kommit till visningen. – Filmen var bra, sa hon. Jag behöver nog se den igen för att kunna bedöma den ordentligt. De bröt upp och hela gruppen gick ut och åt på en kvar-

165


2013-06-25 15.06

terskrog intill. Några av dem verkade känna att det begåtts utfrysning i visningsrummet och var extra tillmötesgående mot Ester medan de väntade på maten, tillmötesgående på det förbarmande och nedlåtande sätt som övertygade men toleranta människor är när klyftan är för stor. Vänliga, frälsta varelser som blir ivriga i sina omsorger eftersom deras förfäran över avvikarens oförstånd skulle bli oskön och hård om de visade den. De log sektliknande leenden och frågade hur insatt hon var i dokumentärfilmens hant verk. Hon log tillbaka, lika rädd som de, och svarade att hon hyste ett särskilt intresse för underkastelsens mekanismer och dyrkan av ledare i totalitära system, inte för dokumentärfilm. De ignorerade inpasset och insisterade varmt leende på att få veta mer om hennes okunnighet rörande dokumentärfilmens speciella villkor och estetik. De åt och drack och när det var dags att gå hem stod Hugo Rask på trottoaren under det bleka ljuset från en butiksskylt. Han stod där med Dragan som hade tittat på Ester med motvilligt intresse när hon fällde kritiska yttranden om filmen. Ester hade sett på honom att han höll med henne. På Hugos andra sida stod Eva-Stina med händerna i fickorna och håret som lockade sig under mösskanten. På ett för Ester oklart vis såg det för dem självklart ut att Eva-Stina skulle stå där bredvid honom. Det hade regnat nyss. Asfalten var en mörk spegel där de såg sig själva och varandra.

166


2013-06-25 15.06

Hösten gick, dagarna vandrade, timmarna rörde sig fortare nu, ty Ester Nilsson hade gett upp hoppet igen. Sedan dokumentärfilmsvisningen rådde tystnad. Några dagar före jul gick hon på en julfest, en stor tillställning dit alla som yttrat sig offentligt om landets kulturklimat var bjudna. Hon stod och rörde bland mandlar och russin när hon såg honom stå borta vid väggen utan sällskap. Det hade inte slagit henne att han kunde vara bjuden, där var mest journalister, akademiker och författare. Han mötte hennes blick, höll kvar den. Det var trångt på golvet, många var de som haft synpunkter på samhället de levde i, en multitud av lika sinnade antikonformister, de flesta på väg till en roligare fest någon annanstans. Folk kom och ställde sig hos honom och pratade kort innan de gled vidare till nästa sällskap. Ester försökte vara diskret i sin uppmärksamhet men märkte att han var lika medveten om hennes position i rummet som hon var om hans. För att detta inte skulle märkas fladdrade hans blick.

167


2013-06-25 15.06

Det var en fest av det slag där man stod upp hela tiden, och höll tallriken i handen med glaset fastklämt i en hållare av plast. Hennes inre hade på några sekunder blivit formlöst mjukt. Hon var tacksam över att hon hållit emot alla de gånger på sistone då hon velat meddela honom sitt odelade förakt. Självbehärskning var det man nästan aldrig behövde ångra. Vrede och utfall var det man nästan alltid önskade ogjort. Det svåra var att veta när man befann sig i klyftan mellan ”nästan aldrig” och ”nästan alltid”, när vredesutbrottet var berättigat och gav det gynnsammaste resultatet. Ester gick fram till honom. De omfamnade inte varandra som andra omkring dem gjorde. Hon tänkte att det var ett bra tecken, deras kroppar hade fortfarande laddning. Att hon fortfarande tänkte i tecken var inte bra, tänkte hon i medvetandets bortre regioner, utan symbolen för hennes ofrihet. Han stod lätt bakåtlutad och glittrade med ögonen, men hon tyckte sig se en ängslan bakom. Hon stoppade en oliv i munnen. – De har goda oliver här, sa han. Inte från burk. – Jag trodde inte att du gick på såna här tillställningar, sa hon. Medvetandets bortre regioner hörde: Den försmåddas aggressivitet, subtil sarkasm tillåten av underläget. – De gör jag inte heller. Men de tjatade. Han tittade åt ett annat håll. Som tecken: Inte bra.

168


2013-06-25 15.06

– Trodde du att jag skulle vara här? sa hon. – Det har jag inte funderat på. Som tecken: Dåligt, men likgiltighet kan lika gärna vara tillkämpad och betyda motsatsen. – Tycker du om sån här mat? Han synade tallriken som om han såg maten först nu. Sa: – Är det inte samma gamla inoljade antipasti som vanligt? Han skämtade: Lovande. Hon skrattade högt, varpå han sken upp: Bra. Det av vaktande draget gav vika: Mycket bra. Men han bytte också stödben och såg sig om i rummet på ett sätt som: Mindre bra, vittnade om att han var obekväm och inte ville stå där med henne: Hemskt, han sökte skäl att gå, sökte flykt vägar: Katastrof. Väninnekören hade flyttat in i hennes huvud och sa: Men fattar du inte att han inte vill, ni har inte haft något ihop på snart ett år. Vad håller du på med? Hon tänkte: Jag borde gå härifrån. Men jag vill inte. Jag vill stå här med honom. Det är det enda stället i världen jag vill stå på. Väninnekören sa: Var Var är din stolthet? Hon svarade: Jag har ingen stolthet för stolthet hänger ihop med skam och heder, och jag är skamlös och saknar begrepp om allt som andra finner ärorikt.

169


2013-06-25 15.06

Väninnekören sa: Det Det är det som är din stolthet, stolthet, att visa upp hur fri du är från sådant som fjättrar mer konforma själar.. Djupast där inne är du en snobbig aristokrat. själar Det stod en grupp människor en bit ifrån dem och talade om USA:s senaste anfallskrig. Det var visserligen en hemsk regim där borta, sa de, men i stället skulle man ha satsat på att ge stöd åt de underjordiska demokratirörelserna. Hugo Rask tittade mot dem. – Det är inte skönare att sprängas sönder av en bomb för att den som fäller den har skickats ut av en demokratiskt vald regering, sa Ester Nilsson. – Vadå? – Jag tror jag är pacifist faktiskt. Jag har kommit fram till att det är det bästa i långa loppet. Även om man då blir invaderad, ockuperad, får sin frihet fråntagen, blir försla vad. Man ska inte ens försvara sig, bara ge upp. Kasta vätevätebomberna i havet, som Olof Lagercrantz skrev. Att bara bestämma sig för att våld aldrig al drig är tillåtet. Annars får man hålla på med eviga konsekvensbedömningar, och det går inte att hamna rätt. Han nickade men på fel ställen. Inte ens som pacifist var han intresserad av henne. Han drack av sitt vin i besvärade klunkar. De som diskuterade det senaste amerikanska anfallskriget hade fått mothugg av en flykting från det sönderbombade landet, en som gjort karriär som ledarskribent och nu sa att det

170


2013-06-25 15.06

enda vettiga var att bomba sönder hans dumma folk för de fattade inte bättre. Hugo sneglade på Ester för att se vad hon tänkte. Men hon såg också att han inte riktigt orkade höra vad hon tänkte om det eller något annat. Han vaggade disharmoniskt från fot till fot. – Flyktingstatus ger inte automatiskt bra åsikter åsikter,, sa Ester. – Det är mycket folk här, sa Hugo. – Ja. – Hela kulturmaffian. – Hela den och så vi, sa hon med torr självironi och tog för första gången blicken från honom, vilket genast fick honom att bli mer alert och uppmärksam. – Men tror du inte att vissa räknar sig till den på ett mer självklart sätt? sa han. Vi är ändå lite udda du och jag. Medvetandets främre regioner: En samhörighetskommentar, alstrad av hennes antydan till resignation. Direkt hade han reagerat på distanseringen. Så hade det varit hela tiden, tänkte hon i en sorts självförsvar, självförsvar, och därför satt hon fast i hans nät. – Alla tycker sig gå emot strömmen, sa Ester. Det är det som är strömmen. – Det kanske är människans villkor, sa han. – Antagligen. Ett av villkoren. Hon förberedde förflyttning i rummet.

171


2013-06-25 15.06

– Jag såg en bok som jag tänkte köpa till dig, sa han. Av rädsla för att han skulle ångra sig gjorde hon ansiktet orörligt. – Var? – I en bokhandel. Men den var stängd. Jag såg den i skyltfönstret. Och tänkte på dig. Att jag skulle köpa den till dig. Brusandet i blodet hade satt igång på nytt. Det sattes på så fort, så oerhört fort och sedan var allt förstört för lång tid igen. – Vilken bok var det? – Jag minns inte titeln. Den handlade om ett av dina specialämnen. Någon av alla de saker du är kritisk mot. Avvaktande Av vaktande såg han på henne. Avväpnande Avväpnande drogs mungiporna isär. Avvisade Avvisade henne gjorde han inte just nu, utan bjöd in med sin dubiösa charm. – Tycker du att jag är kritisk? – Ja. – För kritisk? – Ibland. – Fördömer inte du folks moral skoningslöst? sa hon. – Bara de som har makt. Du är kritisk oavsett om folk har makt eller inte. – Ja, jag försöker att inte göra skillnad på folk utan se till handlingarna, där handlingarna är det relevanta. – Läkemedelsföretag, västliga regeringar regeringar,, höga tjänste-

172


2013-06-25 15.06

män och andra, dem ska man vara kritisk mot. Inte de oskyldiga och små människorna, sa han. – Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu. Hon undrade i hur hög grad han insåg att det var dem hon talade om. Troligen inte alls. Han betraktade henne, roat men skeptiskt eller om det var skeptiskt roat. Hon kunde inte avgöra. – Så den svältande som stjäl mat och pengar borde studera sin moralfilosofi lite bättre? – Den personen har nog redan gjort moraliska över väganden och funnit att den bästa utvägen just då är att stjäla mat av någon som kan avvara den.

173


2013-06-25 15.06

– Då förstår jag inte vad du menar. Säger vi inte samma sak? – Nej. Du anser att alla som är formellt maktlösa också saknar ansvar för sina handlingar. Med min inställning finns det extra starka skäl att ha ett jämlikt samhälle i frihet. För av den hungrige, den svältande, den som oförskyllt fråntagits allt kan man inte förvänta sig samma handlande som av den som har så det räcker, men man kan kräva moralisk insikt, moraliska avvägningar och att var och en handlar så att andra tar minst skada. – Vilken är skillnaden mot det jag säger? Hon kunde datera ögonblicket då hon senast sett detta intensiva och samtidigt ogarderade uttryck hos honom. Det var i februari, precis innan problemen började, när de stod bland hans trompe-l’œil-kulisser och han fick hennes uppskattning. När han log mot henne den gången fanns i ansiktet bara erkänsla. Nu såg hon det igen under några korta sekunder. – Är vi inte egentligen överens om att det är makt som avgör moraliskt ansvar, vi är bara inte eniga om när man är maktlös, alltså var gränsen ska placeras? Ester tog upp en servett som han i sin uppflammande iver över samtalet tappat på golvet, och tryckte ner den i hans byxficka. Det var en intim sak att göra och när han inte protesterade det minsta fick den henne att känna hänförelse; de två hörde ihop trots allt.

174


2013-06-25 15.06

– Jag tror att jag sa något annat egentligen men just nu struntar jag i vad det var, sa hon. Gruppen som talat om amerikanska anfallskrig hade skingrats, kanske i väntan på nya. Hon såg hur Hugos ansikte befann sig i tankfullt samförstånd och kände att hon haft rätt, och rätt i att hålla ut. De var inte färdiga med varandra. Han rörde mjukt vid hennes arm, ursäktade sig. Han måste gå och prata med en gammal bekant på andra sidan rummet, nickade varmt och gick. Hon följde hans rygg. Han vände sig om och höll upp handen. Genom julpyntade decembergator promenerade Ester sedan hem. Snön hade yrt hela dagen. Sexkantigt regelbundna kristallformationer, alla lika, ingen den andra lik.

175


2013-06-25 15.06


2013-06-25 15.06

Nu ska jag inte ligga på, tänkte hon. Tålamod. Vara svalkande tillitsfull och frihetlig. Bara vänta tills han hör av sig. Troligen gick han och köpte den där boken och skulle ringa henne om ett möte då han kunde överräcka den. Man kunde ju inte se ut en bok åt någon som man visste legat halvt i koma av trånad och som man därtill inlåtit sig med, om man inte menade något med det. Inte ligga på nu, vänta in. Det blev jul, hennes andra jul då hon inte ägnade sig åt något annat än sina känslor, sin längtan och sin brist på livslust. Det blev nyår. Hon tänkte positivt. Det blev trettonhelg. Hon tänkte långsiktigt. Inte ligga på. Tålamod. Vänta in. Han hade sett ut en bok åt henne, det gjorde man inte utan att känna och mena något. Han hade uppskattat deras samtal på julfesten. Han var kvar i Malmö. Helgerna var långa och många. Hon tänkte att nästa steg måste tas med omsorg efter all sårighet. De kunde inte rusa in i något en gång till och

177


2013-06-25 15.06

de fick inte slarva. Den här gången måste det ske ordentligt och kontakten måste kunna vårdas när den väl togs. Så det var bara naturligt att han inte hörde av sig. Femton dagar in i januari och en dödstyst telefon. Hon fann att hon var rasande på honom. Hur kunde han säga att han sett ut en bok till henne i ett skyltfönster om det inte var för att han ville något annat också? Så fick man inte göra med deras historia i osvalnat minne. Väninnekören sa: Du är inte tillräckligt bekant med människans skuldregleringsmekanismer, intrikata, känsliga, överlistar oavbrutet ”den äkta känslan”. De är tänkta som en dubbelverkande salva, lindring av både den enas samvete och den andras plåga. Grymma blir de först när någon får för sig att de ska omsättas i handling. Orden är performativa, sa väninnekörens akademiska delar, en av dem höll på med en avhandling om J L Austin. De är sin egen handling, uttalandet av skuldregleringsorden är det som utgör skuldregleringen. De är inte ämnade att representera en verklighet utanför språket. Det är inte avsikten med dem, på samma sätt som frågan ”Du lämnar mig väl aldrig!” inte handlar om framtiden utan om nuet. När väninnekören framhärdade sa Ester att den säkert hade rätt men att hon måste tänka att det var på ett annat sätt för att härda ut. Fanns minsta chans att en mer positiv tolkning kunde göras tänkte hon välja den tills hon var överbevisad.

178


2013-06-25 15.06

Sexton dagar in i januari ringde hon honom. Han svarade inte men kunde ju se på displayen att hon hade ringt och skulle därför snart ringa tillbaka. Det gick två dagar. Han ringde inte tillbaka. Ingenting kunde hon kräva av honom som mildrade ångesten. Att prata i tjugo minuter på ett cocktailparty skapade inga förpliktelser. Att ha sett ut en bok som man tänkte köpa till någon man legat med för nästan ett år sedan betydde bara att man inte var fientlig. Varför ansåg hon ändå att skyldigheter ålåg honom? Varför tyckte hon att hennes förkrosselse var legitim? Följande hade Ester Nilsson klart för sig: Hugo Rask var inte skyldig att älska henne. Det var ingen rättighet att bli älskad. Det var instängande hederskultur att man fick förpliktelser av att uppvakta en kvinna eller ligga med henne, och ännu fler ifall man återkom efter första samlaget för två ytterligare nätter i köttets gemenskap. Ändå var det på detta sätt hon resonerade. Klart och tydligt såg hon att det var så hennes logik gick. Flydde hon till en gammal och för ändamålet synnerligen lämplig könsroll för att hantera besvikelsen? Borde hon inte ställa sig över sådana unkna gamla tankar om mannens plikter mot det svagare könet? Hon prövade att vända på tanken och skrev en artikel om saken som hon skickade till en tidskrift. Hederskulturen borde förstås inte som en avsiktlig inskränkning av fri-

179


2013-06-25 15.06

het, utan som resultatet av en iakttagelse om något högst väsentligt i mänskligt liv: att man inte hade rätt att smita från det märkvärdiga som uppstod mellan två människor som kommit varandra nära. Ur denna känsla för anständighet hade de gamla beteendenormerna organiskt uppstått, skrev hon, för att förhindra lidandet som följer ur oklarheten och ojämlikheten. Vid samröre med en annan människa inträder ett ansvar, ju djupare och naknare samröre desto vidare åligganden. Det hade hederskulturen förstått och reglerat. Dess syfte var knappast att döma två individer att fortsätta träffas mot sin vilja för att de en gång börjat, såsom den stumt avlästes i dag, eller att hålla kvinnor kuvade och övervakade. Det var bieffekter. Vad det handlade om var att förmå människor att inte börja träffas alls ifall den ena parten visste att han inget ville med den andra utan ämnade slänga bort henne. Dessa koder för köttets och känslans uppförande handlade inte om heder, skrev hon. Hedern var efterhandskonstruktion. De var i stället ett försök att skydda människor från att bli lekbollar för varandras lättsinne. Förespegla inte den hoppfulla det du vet inte kommer att inträffa! Med tiden hade koderna avlänkats från sin ursprungliga insikt och kommit att felaktigt tolkas som krav på kvinnlig dygd och ärbarhet. Men principerna skulle ha varit könsneutrala om världen varit det. De var blott försvar mot det som överläget tillfogar underläget. Överläge är den

180


2013-06-25 15.06

i som har mindre att förlora. Och för att inympa detta skydd mot slarvet och lättsinnet skapades en detaljreglerad struktur där var och en i varje steg visste vad som gällde. Kyskhet blev en beståndsdel och spontan följd men var inte upphovet. Hederskulturen handlade om helt andra saker. Den hade inrättats som ett värn mot att människor egenmäktigt tog för sig av varandra. Artikeln refuserades.

181


2013-06-25 15.06


2013-06-25 15.06

Januari tog slut. Människorna och tingen rörde sig framåt genom vintern. En helg i februari var hon på väg till ännu en fest. Hon hade ingen lust att gå dit och var därför sen. I hallen med skor, mössa och kappa på såg hon till sin förvåning hur hennes arm sträckte sig efter en dvd och la ner den i väskan. Det var en film som legat kvar hemma och som hon lånade av Hugo för precis ett år sedan efter en av deras långsittningar på krogen. I stället för att gå till bussen som gick till den stadsdel där festen ägde rum gick hennes ben med henne till ettans hållplats vid korsningen Fleminggatan Sankt Eriksgatan. Hon skulle bara lämna igen filmen. Därifrån kunde hon sedan promenera till festen. Filmen var Gasljus . Han hade talat om hur fantastisk den var och velat att hon skulle se den så att de sedan kunde diskutera den. Hon såg den två gånger efter varandra för att verkligen kunna ge intressanta reflektioner, men tillfället kom aldrig, eftersom de strax därefter gick till sängs och slutade prata. Hon mindes ögonblicket när de varma fingertoppar-

183


2013-06-25 15.06

na möttes i överlämnandet av filmen, hur det sprakade till. Någon gång måste han ju få tillbaka den, tänkte hon. Hon måste städa ut honom ur sig och sin lägenhet. Hon skulle bara lämna filmen och sedan gå. Du kan ju skicka den med posten, skulle väninnekören ha sagt, så hon konsulterade inte någon ur den. Ester klev av bussen på Karlavägen, gick den korta biten till Kommendörsgatan, ringde på och släpptes in av samma assistent med målarfärg på byxorna som öppnade första gången hon kom dit och skulle hämta ett videokonstverk och då inte ville släppa in henne. Det var precis femton månader sedan. Ambitiös, tänkte hon, arbetade ensam en lördagskväll. Den här gången kände han igen Ester men tittade på henne med ett besvärat ansiktsuttryck som hon inte kunde tyda. Det såg ut som medlidande. Hon förstod inte varför och tänkte att det inte hade med henne att göra. – Du hittar själv. Han fladdrade med armen i riktning mot trappan. Hugo Rask stod och hängde över bardisken i köket med Eva-Stina och ett glas rödvin vid sin sida. Redan i trappan upp hörde Ester deras skratt. Det var lördag och klockan var nästan sju. Två arbetskamrater som stannat kvar efter arbetsdagens slut, inget konstigt med det, men Hugo mindes nog hennes namn nu. De såg inte förvånade ut när

184


2013-06-25 15.06

Ester kom utan lätt blaserade. Båda rökte cigaretter vilket han aldrig hade gjort med Ester, utom den gången hemma hos henne då han rökte fem. Rökningen bidrog till det blaserade uttrycket. Eva-Stina tittade inte snett denna gång, snarare med nedlåtande överseende. – Här är filmen jag lånade av dig, sa Ester och märkte hur brådskan i hennes rörelser och tal var för stor, hur självutplånande och servilt det verkade. Han tog emot filmen, tycktes inte minnas att han lånat ut den eller att de talat om den, la den på en hylla och sa: – Vill du ha ett glas vin? – Jag är på väg till en fest egentligen. Egentligen, tänkte Ester. Detta ord igen. Är jag på väg till en fest eller är jag det inte. Ett glas plockades fram och vin hälldes upp. Tv:n stod på och de två, Eva-Stina och Hugo, talade med lojt förakt om programmet som visades. Vinet var surt och svårdrucket. Hon tyckte inte om vin utan mat till men drack ändå. Ester sa också något lojt föraktfullt om programmet och tv-utbudet och kände sig i samma stund falsk och illojal mot något obestämt. – Det är bra att det går dåliga program på tv, rättade hon sig. De gav Ester en unisont slö men undrande blick. – Vad menar du? – Dåliga program utan ambitioner är avgörande. Det är

185


2013-06-25 15.06

ur flödet av skit som guldkornen kan uppstå. Allt kommer tyvärr ur jämförelse. – Tror du att det var för att det fanns så mycket dålig musik som Bach skrev sin? sa Eva-Stina. – Ja, bara så kunde han inse att det måste finnas bättre sätt att sätta samman toner. – Det tror inte jag, sa Eva-Stina. Strax skulle de två arbetskamraterna gå och äta middag. Det verkade inte vara en engångshändelse eller något de beslutat om just i afton, utan del av en naturlig rytm. Alla tre tog på sig ytterkläderna. Ester drack hastigt upp sitt illasmakande vin och noterade den distinkta lilla smällen när ett tomt vinglas ställdes ner på bardisken, den hon hört ända till Paris en gång för tusen år sedan.

De stod nere på gatan. Det snöade. Det hade snöat hela vintern och hela dagen. Även inne i stan var vallarna höga. – Vill du följa med och äta? frågade Hugo. Att han och Eva-Stina på något sätt hörde ihop tedde sig allt mer uppenbart men Ester fick inte in i huvudet att de kunde höra ihop på det sätt hon hade hört ihop med honom. De var nog särskilt nära kolleger bara; ute och övningskörde en hel del hade hon just fått veta och att de skrattade mycket när de övningskörde, skrattade åt de många ”dråpliga situationer” som uppstod under öv-

186


2013-06-25 15.06

ningskörningen. Eva-Stina skulle ta sitt körkort före sommaren. Om Ester inte funnit tanken orimlig skulle hon ha tänkt att de lät som ett förälskat par. I stället tänkte hon att ordet dråplig var ett av svenska språkets värsta ord. Det var ett ord för sådana som observerade att något var roligt men inte tyckte att det var roligt, och trots detta inte blev ironiker. Det uppstod tryck över strupen vid tanken på att han hade tid med övningskörning och dråpliga situationer när han under ett år hade låtit henne förstå att tidsbrist var det som hindrat honom från att träffa henne. De stod på trottoaren utanför hans port. Det snöade. Hon tänkte: Hur kan man vara så dum att man tror att det handlar om tid när folk anger tid som skäl? Hur kan man vara så dum överhuvudtaget att man inte ser det självklara i det som sker. Ingenting är slump när saker förändras. Nej. Det är inte dum jag är. Jag trodde aldrig att det handlade om tid. Jag försökte bara hantera min besvikelse, härda ut, klara av det. Skulle hon med och äta? Hon tänkte att det väl ändå måste betyda att han tyckte om hennes sällskap och att de två kollegerna inte hade något intimare samröre. Man kunde ju inte ta med sig förra kvinnan när man gick ut och åt med nästa. Så smaklös kunde ingen vara. Var inte den fråga han just ställt i själva verket hans sätt

187


2013-06-25 15.06

att säga till Ester att det inte var något mellan honom och Eva-Stina, att hon bara var en konststuderande som idoliserade honom och som han hjälpte med körkort och råd i karriären. Annars skulle han väl aldrig ha velat att alla tre gjorde sällskap på krogen? Det vore för ologiskt. – Men ni kanske vill gå och äta ensamma, sa Ester. – Följ med du, sa Eva-Stina. – Du ska väl ändå äta middag? sa Hugo. – Ja. Jag har ingen lust att gå på den där festen. – Vilken fest? sa han. Nu går vi. Jag är ganska hungrig. Så mindes han något, vände om och gick upp till sitt arbetsrum. Inom en minut kom han ut med en tunn bok. – Jag har skaffat dig den där boken jag talade om. Den som jag tyckte skulle passa dig. Han sträckte fram den mot henne. – En försenad julklapp. Varsågod. Hon såg på honom, såg på boken. Utilitarismens olyckliga konsekvenser hette den. – Var det den här du hade sett i ett skyltfönster? – Ja. Eller Nej. Jag hittade aldrig den. Köpte den här i stället. Du var väl intresserad av det här tänkandet? – Du också, har jag för mig. – Jodå. Jo visst. – Vi gjorde en intervju om det. Den blev en smula upp-

188


2013-06-25 15.06

märksammad som det heter. Recension i morgontidningen och allt. Hon läste på bokens baksida. – Tyckte du att jag behövde tänka vidare i frågorna? Hon skrattade för att mildra frågans udd. – Det behöver man väl alltid. – Ja. Det behöver man alltid. Hon bläddrade i boken och såg att den var vackert satt. – Tack. Vad omtänksamt av dig. Ester sneglade på den andra kvinnan, eller om det var den första. Hon såg ung och oförstörd ut. Nej, det gjorde hon faktiskt inte. Hon såg självsäker och förslagen ut, ganska beräknande till och med. Lugnt stod hon vid hans sida med händerna i jackfickorna, pälsbrämad huva, utstrålande en självklar hemortsrätt och tillhörighet. Snöflingorna la sig på deras axlar och smälte inte. På Eva-Stinas axlar smälte de omedelbart. Ester kände att hon borde gå hem. Men om hon gick hem nu skulle hon få ännu en ensam förfärlig kväll. Till festen tänkte hon inte gå och på ett underligt vis, vilket emellertid var hennes vanliga modus, satt hon bredvid skeendet och betraktade samtidigt som hon deltog i det. Därför var hon alltför nyfiken på hur detta skulle arta sig för att inte gå med. Hugo stod och stampade och ville iväg. Ester höll boken uppslagen och föste bort de torra snöflingorna som la sig över sidorna.

189


2013-06-25 15.06

– Varför ger du mig den här? sa hon. – Jag såg boken och tänkte på dig. – Hur då tänkte på mig? – Det vet jag inte. Hur tänker man på folk? Nu går vi och äter. Det syntes på hela hans kropp och de små musklerna runt ögonen att han anade en jobbighet under uppsegling, anade att den lätta stämningen inte skulle bevaras, anade att det fanns kritiska synpunkter på hans omdöme, anade allmänt obehag, det fruktade obehag som nästan alla hans handlingar gick ut på att undvika. – Du kanske inte vill ha den, sa han och sträckte tentativt ut handen för att ta boken tillbaka. Hon tryckte den mot sitt bröst. – Jag vill ha den. Men jag förstår inte vad det är för sorts gåva. – Inget särskild. Jag köpte en till mig själv också. Hon tittade på Eva-Stina. Tydligen inte till henne i alla fall. – Ingen särskild sorts gåva. Vad synd. – Man kan väl ge varandra böcker. Allt är inte så krångligt som du tror. – Jo. Allt har ytterligare abstraktionsnivåer. Allt som händer kan reduceras till energi och materia och allt som görs har sitt upphov i en tanke, en känsla, bra eller dålig, men något kommer allt ur, och av någon sort är allt.

190


2013-06-25 15.06

Hugo såg ut att önska sig bort från platsen när han fäste blicken vid gatans slut, föreföll gravt ångra hela initiativet, bok, restaurangbesök, allt. Ester visste att hon borde gå hem, precis nu. Hon stannade kvar och de pulsade iväg alla tre genom den snö som fallit de senaste timmarna och plogbilen inte hunnit ta.

För Hugo Rask fanns det bord även när krogen var full. De gick före kön och det rumsterades om och så fanns ett bord för tre. Ester beställde chèvresallad, Hugo entrecôte med pommes frites, Eva-Stina tog råbiff. Maten kom och de åt. Chèvren var krämig och tjock, köttet saftigt och mört, råbiffen alldeles tyst. – Det är gott här, sa Hugo. – Ja, det är gott, sa Ester. – Hur var ditt? sa Hugo till Eva-Stina. – Visst, det är hyggligt, sa den andra kvinnan eller om det var den första som hade blivit tillknäppt och, som det verkade, illa till mods. – Jag brukar be dem att inte ha så mycket vitlök i, sa Hugo. – Du tycker inte om vitlök, nej, det minns jag, sa Ester. – Inte i för stora mängder.

191


2013-06-25 15.06

– Vi talade om det första gången vi var här och åt tillsammans. – Gjorde vi det. De kunde lika gärna ha filmats av Mitt i naturen. Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång. Hugo log hastigt, en socialt inövad muskelryckning men likafullt del i naturens spel. Den andra kvinnan eller om det var den första blev stadigt mer avståndstagande i sina uttryck. Ester mindes vad väninnekören en gång sa: Att bli utbytt är alltid obegripligt, omöjligt för tanken. Den man blir ersatt av är alltid orimlig. Alltid. När Eva-Stina gick på toaletten frågade Ester: – Hur har du det? Hugo svarade att USA:s agerande bara gjorde honom mer och mer upprörd, att man måste göra något, manifestera mot det. Det var vad han funderade på, vad man som konstnär kunde göra, vad man hade för ansvar när ingen gjorde något och världen kollapsade mitt framför ögonen. Han tänkte ofta så, noterade hon, att ingen gjorde något, sa något, vågade. Alla var moraliskt korrupta, bankrutta och fega. – Varför ser ingen samhällets orättfärdighet och protesterar mot den! Frågan var helt retorisk.

192


2013-06-25 15.06

– Det är väl ganska många som har synpunkter på den hela tiden, sa Ester. I radio, tv och tidningar, som det heter. – Var ser du det? Jag tycker alla bara håller på med sitt och sin konsumtion. Tallrikarna plockades ljudlöst bort av en effektiv ser vitör. Ester såg på Hugo. Denna kropp och detta medvetande var vad hon längtat efter dygnet runt i snart ett år och fyra månader. Hon sa: – Om jag inte kommit förbi i kväll. När hade du då tänkt ge mig den där boken? – Vilken bok? – Boken du gav mig nyss. Den du valt ut åt mig. – Det vet jag inte. Jag tänker inte så mycket på sånt som du gör. Jag hade väl skickat den. Den andra/första kvinnan återvände. Ester såg hur han log varmt och glittrande mot henne, hur han drog ut hennes stol och hörde honom säga: – Vi talar om USA-imperialismen. Hon kände trotset välla upp som ett svampmoln i henne. – Talibaner är värre än all USA-imperialism i världen, sa hon. – Det är Väst som har skapat talibanerna, sa Hugo. – De har skapat sig själva. Inget har tvingat dem att ha sina idéer. Men de har dem, de tror på dem och de utövar dem, till förfäran för kvinnorna som kommer i deras väg.

193


2013-06-25 15.06

– Hur tänker du nu? – Hur tänker du själv? sa Ester. – Taliban blir man i protest mot ett förtryck, sa Hugo pedagogiskt. Terrorism är den fattiges enda vapen. Ester blev tung och dov av att den man hon älskade lät som ett eko och inte hade ork eller förmåga nog att komma vidare från sådana enkla slappheter. En tanke rörde sig genom hennes huvud, skygg som en människa med torgskräck strök den längs cellväggarna, men både tanken och den rädda människan hade trots allt gett sig ut på promenad: Det här var inte en person hon ville leva med. Hon skulle inte stå ut med hans politiskmoraliska självtillräcklighet. – Hur kommer det sig, frågade hon, att bara västerlandets människor ska stå till svars för sina handlingar och idéer, men inga andra? Du och många med dig delar upp världen i fastlagda och oföränderliga kategorier av ansvariga och oskyldiga, dådkraftiga och hjälplösa. Hur står ni ut med er själva och denna brutala nedlåtenhet mot alla utom dem ni räknar till er egen sort? – Man måste ju ha en maktanalys, sa den andra kvinnan förnumstigt, eller om det var den första. – Man måste också se när den maktlösa utövar makt och att maktlöshet inte automatiskt innebär att man har goda värderingar, sa Ester. Makt är situationsbunden. Strukturerna går igen i alla situationer men människorna flyttar runt i

194


2013-06-25 15.06

dem, och förhåller sig liksidigt till varandra. Samma person befinner sig på olika ställen i strukturen i olika sammanhang, det sitter inte i hudfärgen, religionen eller geografin. – Ingen har sagt att det sitter i hudfärgen, religionen eller geografin, sa han. – Inte? Hur kan ni då alltid på förhand veta vem som är i underläge oavsett vad saken gäller? Med undertryckt irritation vinkade Hugo till sig efterrättsmenyn och sa: – Min far brukade säga att Stalin var den ende som förstod arbetarnas villkor. – Försvarade han Stalin? – Han förstod honom. Förstod vad han ville. Han både lät nöjd och såg belåten ut. – Gör du också det? – Vad? – Förstår Stalin. Han tog upp glasögonen ur skjortfickan och studerade intresserat urvalet av desserter. – Åsikterna är väl fria, sa Eva-Stina. Man har väl rätt att tycka vad man vill? – Inte om Stalin får bestämma. Försvarar du Stalin på någon enda punkt? insisterade Ester vänd mot Hugo. – Jag är inte i samma läge som min far. – Men oavsett läge ska väl din far inte försvara en av världshistoriens värsta mördare och förbrytare?

195


2013-06-25 15.06

– Det där kan vara propaganda, åtminstone delvis. – Det här är inte värdigt dig, Hugo. – Stalin skulle ha varit bra för min far och andra i hans position som arbetare. Stalin skulle ha gynnat dem. Vi har inte rätt att fälla domar om det, det handlar om klassintressen och det var en annan tid, andra förtecken. – Och just arbetarna kan inte höja sig över det som kortsiktigt gynnar dem, om vi nu antar att det gynnar dem, vilket jag utgår från att det inte gör eftersom ingen gynnas av skräckvälde och totalitarism, men vi antar det för resonemangets skull. Själv gynnas du av liberalismens idéer och praktik. Du gör civilisationskritiska videokonstverk som du aldrig skulle få göra i något av de länder och de politiska system du hyllar och försvarar. Ändå tycker du inte att du ska stå bakom de idéer som kortsiktigt gynnar just dig i ditt yrkesutövande. Du anser att du har en skyldighet att för helhetens och samhällets och de utsugnas skull höja dig över den sortens simpla klassintresse. Varför förväntar du dig inte samma sak av din far och andra arbetare, att kunna höja sig över egenintresset? Varför kräver du större resning och överblick av dig själv än av andra? – Min far var en enkel arbetare. En liten människa som kom i kläm. – Det är ju helt olika saker om man har makt eller inte, sa Eva-Stina, vilket denna gång lät en smula repetitivt. – Så arbetare kan inte göra etiska bedömningar för

196


2013-06-25 15.06

något annat än sin egen vinning? sa Ester. Kan inte tänka på något annat än sig själva och sitt intresse? Kan inte beakta helheten eller andras liv? Hugo petade med en tandpetare mellan två tänder och vände sig mot Eva-Stina, frågade vad hon ville ha för efterrätt. Sorbet blev svaret. Hugo ville ha chokladfondant. Det ville Ester också men i den spända situationen kunde hon inte ta samma så det blev panna cotta. – Majakovskij var för Sovjetstaten, sa Hugo när de beställt. Läs Sovjetpasset . ”Avundas – jag är medborgare i Sovjetunionen”. – Låt oss hoppas att han inte skulle ha skrivit så om han haft den information vi har. Hugo Rask tittade längtansfullt ut mot vinternatten där snöfallet syntes tydligt under gatlyktorna. Stora runda flingor. Under några sekunder greps Ester av känslan att hon här hade fått chansen att återuppta en relation med honom men förstört allt genom att uppträda drygt, vasst och polemiskt. Nu väljer han den andra i stället för mig, tänkte hon. Det var nu jag miste honom och krossade det sköra som börjat spira igen. Att ta med oss båda på middag var ett test och här blev han slutgiltigt varse att mig vill han inte ha. Här försvann det sista tvivlet som han i kväll ville utsätta för prövning. Med hettande ansikte sa hon:

197


2013-06-25 15.06

– Men det är klart att allt beror på perspektivet. Så ohyggligt onödigt att gå in i diskussion om Stalin och talibaner. Hon ångrade sig. Ångrade sig inte. Hon kunde ändå inte leva med någon som tänkte i slagord och stannade på aktivismens glatta ytskikt för att aldrig behöva röra sig ner i undersökandets labyrint. Servitrisen närmade sig med mera mat och hans leende bröt fram som eld ur surt virke. De åt snabbt upp efterrätten och sedan tog han fram plånboken på en grosshandlares vis i en skämtteckning och betalade för dem alla tre. – Det behöver du inte, sa Ester. – Det är inget att tala om. Han smällde igen plånboken så att man hörde bördan av ansvar och reste sig högt över sina två medföljande. De gick Nybrogatan upp, tre personer i bredd, korsade torget till Sibyllegatan och fortsatte mot Kommendörsgatan. Det snöade.

De två kollegerna skulle in i sina arbetslokaler medan Ester skulle vidare mot sin buss. Utanför ingången stannade de för ett avsked. – Tack för boken och middagen, sa Ester. – Hoppas du får nytta av den. – Det får jag nog.

198


2013-06-25 15.06

Han höjde armen i en vinkning. – Lycka till då, sa han. Hon såg de två gå in genom hans dörr. Sedan gick hon trottoaren fram där hon gått så många gånger förr. Hur många trottoarer fram kan en människa gå innan hon ger upp? ”Lycka till då”, tänkte hon, en fras med mordvapnets alla egenskaper. Människorna är ju skapade för att plåga varandra. Hon hade strukit under meningen när hon läste Idioten för ett tag sedan. Hon stannade mitt i steget och stod stilla. Hon såg med ens alldeles klart vad hon måste göra. Och hon måste göra det nu. Alltför mycket var ouppklarat. I kväll var chansen att prata ut. I kväll måste något ske. Hon gick tillbaka till hans hus. Han var skyldig henne ett ordentligt samtal. Det lyste fortfarande i lokalerna. Ester kunde vänta. Lite uppspelt var hon över tanken på att de äntligen skulle få tala med varandra om allt som varit och varför det blivit som det blev, och på vad som då kunde hända, vad ett uppriktigt samtal kunde leda till mitt i natten och med alkohol i kropparna. Hon gick runt kvarteret. När hon kom tillbaka skulle de säkert ha brutit upp där inne. När hon kom tillbaka skulle det vara mörkt och släckt i lokalerna. När hon kom tillbaka hade ett fönster öppnats på vid gavel och hon hörde ljudet av racketspel.

199


2013-06-25 15.06

De skrattade mot varandra på det artiga sätt som när man vill tycka om någon men har vakuum emellan, när man känner välvilja men ingen samhörighet, när man vill visa att man har roligt ihop men inte är inom sina konturer och inte finner just den här aktiviteten så upplyftande. Man deltar och visar glädje för den andras skull. Som när allt är lite tillgjort. På det sättet skrattade de. Hon hade själv skrattat så ibland. Men aldrig med honom. Med honom hade hon inte någon gång spelat eller låtsats eller känt sig obekväm. En gång sa han till henne att han aldrig pratat så med någon som med henne. Att prata var hennes afrodisiakum, det enda hon kände till och behärskade. Med samtal kunde hon få omkull vem som helst som delade hennes lust till samtalet och tankeutbytet. Hugos och hennes samtal hade varit erotiskt laddade, ändlösa och oändligt givande – men uppenbarligen inte oumbärliga. Människor kunde tydligen leva utan intressanta samtal. Deras primärbehov var inte verbalerotisk samvaro, utan frihet från besvär. Den gick alltid före önskan om substans och mening. Besvärsfriheten köpte de sig till priset av mild tristess. Ester Nilsson stod på Kommendörsgatans trottoar med stelfrusna fötter och tänkte att de hade ovanligt livliga medarbetaraktiviteter på den här arbetsplatsen. Hon väntade ytterligare någon timme i sin på tok för tunna kappa.

200


2013-06-25 15.06

Så slocknade äntligen ljuset och det blev mörkt i lokalerna frånsett ett svagt skimmer från ett bakre rum. Hon dröjde kvar fem minuter till. Sedan gick hon in i porten och över gården och tog trapporna upp till hans lägenhet. Lukten i trapphuset var som hon mindes den, gammalt damm och kall sten. Lukten skulle ha gjort ont som hågkomster gör men nu var förväntan starkare. Dörren till hans boning stod på glänt. Hon knackade. – Ja? hördes hans röst, vänlig och väntande. Hon tog ett steg in i hallen. Som hon hade åstundat detta, att tala ut med honom på riktigt, utan störningar, hemma hos honom, när ingen av dem var på väg någon annanstans. Hon hörde honom komma henne till mötes, kom från köket, rundade hörnet. Nu såg hon honom, hans skinande fullmåneansikte som samtidigt brukade vara lite tvekande och själviakttagande. Ester började på en mening. Den hade hon övat in under tiden hon trampat nere på gatan. Den löd: ”Jag tänkte att vi kunde prata lite nu när vi hade det så trevligt i kväll. Vi har aldrig haft chansen att prata ordentligt om vad det var som hände och var vi egentligen står och vad vi ska göra med allt det fina vi byggde upp.” Det hade hon tänkt ut att hon skulle säga. Detta ständiga pratande som den försmådda vill ägna sig åt. Detta ständiga pratande. Den som försmår har aldrig behov av att prata.

201


2013-06-25 15.06

Hon om någon borde veta att den som lämnar har ingen smärta, den som lämnar behöver inte tala ty den har inget att tala om. Den som lämnar är klar. Detta är den stora smärtan. Det är den som blir lämnad som behöver prata i evighet. Och allt detta pratande är bara försök att berätta för den andra att han misstagit sig. Att om han bara insåg tingens rätta natur skulle han inte välja som han väljer, då skulle han älska henne. Pratandet handlar inte om att få klarhet, vilket den pratande påstår, utan om att övertyga och övertala. Det är ingen idé att prata. Ärliga svar ges ej, och det av hänsyn. Man sviker och blir sviken och det finns inget att prata om för det föreligger inga skyldigheter när viljan inte är för handen. Det som görs av barmhärtighet är föga värt om den andra hoppas att det görs av kärlek. Ester hann inte säga det hon tänkt ut, men kom en bit på väg: – Jag tänkte att vi kunde … Sedan uppfattade hon hans ansiktsuttryck. Det var uttrycket hos någon som svalt en orm. Hugo väntade sällskap. Men inte av henne. Orden som kom ur hans mun var stolpiga av skräck och förfäran, eller vad det nu var som gjorde sig påmint i honom. – Det kommer … en annan … det kommer Eva-Stina. Ester slog igen dörren och sprang nerför trapporna, rutschade utför ledstången för att undgå ett möte i trapp-

202


2013-06-25 15.06

huset med den andra kvinnan, som var den första. Tydligen var hon kvar nere i lokalerna och ombesörjde något. Kanske målade hon färdigt en kuliss.

203


2013-06-25 15.06


2013-06-25 15.06

Definitiva besked hanteras lättare än diffusa. Det beror på Hoppet och dess natur. Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätta tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. Svältkost hjälper inte heller, parasiten kan inte sättas på vatten och bröd. Näringstillförseln måste strypas helt. Kan Hoppet skaffa sig syre gör det det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget ad verb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga. Den som hoppas gör sig ovetande om att empati är en mekanisk kraft. Den indifferenta gör automatiskt saker av omtanke för att skydda både sig själv och den nödlidande. Hoppet måste svältas ihjäl för att inte förleda och förblända sitt värddjur. Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet. Hoppet är grymt därför att det binder och snärjer. När parasiten Hoppet tas ifrån sin bärare Värddjuret, dör bäraren eller får friheten.

205


2013-06-25 15.06

Egenmäktigt Förfarande_Lena Andersson_tryckinlaga_rec-dag 5 Sep.

Recommend Documents